Invasion

13/11-2016

Det var en måndag eftermiddag som det kom, ett meddelande om jordens övertagande.

Hans hade precis kommit hem efter en stressig dag på jobbet, han jobbade visserligen som vaktmästare på ett museum men det räckte för att han skulle känna sig mätt på spänning. Som vanligt när han kom hem så fixade han mat, tog av sig byxorna och satte igång tvn för att se på sitt favoritprogram innan han kröp ner till sängs. Denna kväll var inte som andra, hans program avbröts för ett akut nyhetsinlägg, Hans brydde sig inte så mycket om det han var mest irriterad över att missa sitt program så han stängde av tvn och gick och la sig. 

Nästa dag på jobbet så hörde han hur besökarna pratade om hur jorden skulle bli slavar åt utomjordingar, i början avfärdade han snacket som tvskvaller men när halva dagen hade gått och alla besökare hade pratat om denna invasion så började han bli nyfiken. 

Nu är Hans inte den mest tekniska människan som finns, han läser fortfarande papperstidningar så att söka upp information på mobilen var inte ett alternativ. Så fort Hans hade rast så gick han till en butik för att hitta en tidning, i butiken så fanns det många tidningar och alla hade rubriken "INVASION". Hans blev så rädd att han gick till närmsta verktygsaffär för att köpa på sig vapen och material för att göra om sitt hem till ett fort. Månaderna gick men inget hände och Hans börja undra om han överdrivit lite, han satte på radion för att lyssna på nyheterna. Radion var ständigt igång i veckor innan nyheten kom, utomjordningarna skulle komma om 3.. 2.. 1..

Hans fick återigen panik och sprang till närmsta fönster för att se dessa hemska, fula och dräggliga monstrerna. När rymdskeppen väl hade landat så öppnades en dörr och ut flög det massor med små söta bollar av sött! Hans var så förvirrad, vart är monstrerna som skulle göra alla människor till slavar? På radion hörde han hur dom firade utomjordningarnas ankomst. Vad var detta? Fullt beväpnad gick Hans utanför dörren för att fråga sin granne vad som händer.
"Hans, dom har inte pratat om något annat på tvn! Detta är utomjordingarna som ska ta över miljöfrågorna och hjälpa oss att göra jorden frisk igen." sa grannen.
"Men jag hörde hur några besökare på museet sa att vi skulle bli deras slavar!" utbrast Hans.
"Många menar att vi kommer bli slavar för dom nya reglerna som ska rädda vår planet som utomjordingarna sätter åt oss." förklarade grannen. "Herre gud Hans, läser du inte nyheterna?"
Hans visste inte vad han skulle tro, hans granne kunde ha blivit hjärntvättad, men dom små söta bollarna av sött kunde ju inte vara onda. Eller? 

Plötsligt fylldes Hans av värme och trygghet, han släppte alla sina verktygsvapen och gick till jobbet med ett leende på läpparna. På museet så möttes han av många besökare, alla med ett leende på läpparna och alla med en söt boll av sött på axeln.

10 Steg

13/11-2016

10 steg kvar till mållinjen
9 rapporter kvar att läsa
8 muggar att diska
7 växter att vattna
6 ägg i kylen
5 påbörjade spel
4 korgar tvätt
3 jobb
2 hobbys
1 barn
0 hjärtslag kvar

Monster

26/3-2016

Ulla är inte ett vanligt monster, hon är rosa till skillnad från resten av alla monster som är mörkbruna. Hade hon varit en annan varelse så skulle hon ha blivit mobbad för att hon var så annorlunda, men monster är väldigt vänliga varelser och dom är nyfikna på allt udda. Det finns en anledning till varför monster inte är rosa utan bruna, dom bor i skogen och behöver gömma sig för att inte bli jagade av varelser som är rädda för udda saker och sånt man inte förstår sig på.
En dag när Ulla var ute och plockade blåbär till sin blåbärspaj så hörde hon något som hon aldrig hört förr. Ulla lyssnade noga och hörde svaga små röster, hon blev mycket nyfiken och närmade sig rösterna. Ulla gömde sig i en buske och väntade på att rösterna skulle komma förbi och det gjorde dom. Till Ullas skräck såg hon att det var jägare som letade efter allt udda som dom kunde förgöra. Ulla hade lärt sig att om man inte rör på sig så är det svårare för jägarna att hitta en, men det gäller bara dom bruna monsterna, Ulla är rosa och jägarna hittade henne på nolltid. Ulla skrek som hon aldrig gjort förr, hennes fötter och armar var hopbundna för att göra hennes flyktmöjligheter så små som möjligt.
Det blev mörkt och jägarna bestämde sig för att sova en natt i skogen innan dom kunde ta Ulla till monsterförgöraren, det dom inte hade räknat med var att Ulla grät och hon grät högljutt. För att kunna sova så satte jägarna in öronproppar på sig och band för Ullas mun. Mitt i natten hörde Ulla prasslet och hon kände igen prasslet, det var dom andra monsterna! Dom hade hört Ulla skrika och följt efter jägarna till campingplatsen för att sedan vänta på ett bra tillfälle då dom kunde rädda henne så riskfritt som möjligt. Den ena jägaren vaknade till och såg räddningsförsöket, han väckte sin partner och slängde sig mot sitt vapen.

Jag flyger

16/3-2016


Där sitter han igen. Varje dag sitter han hopkurad i hörnet och ingen går fram, ingen säger något, han är osynlig. Han gör ingen insatts för att förändra sin situation i hörnet så varför skulle någon annan vilja göra det? Han har ju satt sig i hörnet själv, det finns ingen som tvingar honom att stanna där och det finns inga kedjor som håller honom fast. Varför ser han så ledsen ut?
Han smälter ihop med omgivningen och blir totalt bortglömd, ingen tittat längre åt hans håll, ingen registrerar hans närvaro.
Plötsligt reser han sig upp och går, eller han svävar mer som ett spöke. Han är fortfarande osynlig, ingen lägger märke till att dom går in i honom eller han står och stirrar.
Han är tillbaka i sitt hörn. Han rör inte på sig och han ser inte ledsen ut heller. Hans ögon är tomma som om ingen vore där, som om han vore död på insidan men det är ingen som märker det heller.
Någon går fram till honom, pratar med honom och hjälper honom upp. Hela hans ansikte lyser upp och han fäller ut vingarna och flyger upp i himlen. När han väl kommer ner igen så ler han och pratar, han är en i gänget men hans ögon är fortfarande tomma och han är fortfarande död på insidan.

Fångad

28/02-2016

Att vakna till larmet på morgonen är inte alltid en pina, ibland är det skönt att veta att man kommer upp. Larmet fortsätter att ringa, men armen vill inte lyda, det går inte att stänga av larmet. Det fungerar inte heller att resa sig upp för att slå av larmet med ansiktet.

Jag bara ligger här och min kropp vill inte lyda mig, ingenting fungerar. Jag vill skrika men det kommer inget ljud bara en hög utandning. När jag ligger här ser jag allt, jag hör allt och jag vill interagera men jag är fast i min grop med mina tankar och den irriterande myggan som surrar förvånansvärt högt. Äntligen kommer jag upp från sängfällan och då börjar den riktiga plågan. Ute i världen så förväntas det att jag ska göra min existens så förlustfri som möjligt, jag får leva men inte som jag kan och vill, det är bara vissa utvalda som får leva som dom vill. Det är klart att det inte går till hundra procent att leva förlustfritt alla lämnar spår efter sig, vissa mer än andra och vissa mindre. Ute i världen får man inte vara fel, ett måndagsexemplar, man ska vara som alla andra men unik på sitt sätt utan att man märks för mycket. Har du problem så är det bara att svälja annars sticker du ut som en övervuxen buske och världen kommer klippa ner dig till den nakna pinnen du är, dom skyddande blad som ska komma den här sommaren kan du bara glömma.
Nej, jag kan inte låta mig blir nerklippt. Mitt liv blir en teater där jag har huvudrollen som normal. Jag bygger upp rekvisitan med lögner som har sina rötter i mina ljusaste minnen, jag spelar min show och när dagen är slut går jag backstage, tar av mig masken, tvättar bort sminket och byter kläder. Ingen kommer någonsin få veta vem jag är.

The nightmare 2

27/9-2015, 21.00

"There's that weird girl again, I wonder what she wants this time." Tony thought to himself as he polished a couple of shoes. He had seen her a couple of times in the shoe store, always trying on some shoes for oven an hour. She was a nice costumer because he could always make her buy the more expensive shoes instead of the cheaper ones that she was looking at, but she was still weird.

"What do you think she does with all the shoes?" Carl asked Tony.

"I don't know. Maybe she wears them? You know, like normal people." Tony answered.

"But she has bought like twenty pairs this month. Do you think she has like one pair per day?" Carl looked so confused that Tony just wanted to smack him in the face.

"How am I supposed know what costumers does with what they buy? It's none of my business, all I care about is selling the stuff so that I can get a raise soon." Tony putted away the shoes and walked towards the girl.

"Oh my god, he is walking towards me. Okay play it cool so that you doesn't look too weird." Grey thought. As she saw his face she got a flashback at her dream and she started to panic. She threw off her shoes of and ran out, not realizing that she forgot her own shoes in the store. As she ran her feet started to bleed and the pain made her stop to rest at a bench in the park, an old lady approached her which was weird because Grey didn't know any old lady that was living in the park. The old lady didn't look that threatening but there was something off about her. Grey thought of just walking away like she had an importing meeting to attend to, but her bleeding feet stopped her from moving. The old lady reached in to her own coat pocket and pulled out a necklace, no it wasn't a necklace, it was the medallion from her dream. This was too much for Grey to handle, she tried to run but she only fell down to the ground again and again and again. The old lady came close, she looked really scary up close with her wrinkles in all the wrong places, she looked more like a dog than a human.

"What do you want?" Grey asked.

"I need to give you this." said the old lady and gave the medallion to Grey. "I have had this dream for a couple of decades, it drove me to madness so I escaped to the park, but now I am finally free from it." the old lady walked in to a bush and disappeared.

Qilin 2

14 ‎juli ‎2014, ‏‎16:20:17

2.

Seth vaknade av att en tjej som hade somnat på honom hade slagit till honom i sömnen. Han lyckades ta sig upp ur soffan utan att väcka henne och gick in till ladans lilla minikök för att brygga lite kaffe. Varför hade Nyma kysst honom igår? Hon hade dumpat honom, det var han som hade blivit sårad. Hade hon kanske insett att hon hade gjort ett misstag? Nah det lät inte som henne. Nyma vet alltid vad hon vill och gör inget av misstag, hon måste ha haft en anledning när hon kysste honom. Så fort kaffelukten började sprida sig i ladan så började allt fler och fler människor vakna upp som zombies för att få en kopp kaffe innan första kannan var slut. Seth såg inte Nyma någonstans, hon hade nog fått med sig en kille hem till sig och lämnat allt så Seth var tvungen att städa upp och köra ut alla.
Sinistra stod i köket och gjorde frukost på sängen åt Noel när Nyma kom ner. Hon luktade alkohol.
Noel hade precis vaknat när Sinistra kom inspringandes i rummet.
"Visste du vad det var för fest igår som din syrra hade? Min bror är nu ensam i ladan med massor med främmande människor som din syrra bjöd in och nu ska han slänga ut dom och städa upp!" Sinistra såg väldigt sur ut så Noel gjorde vad vilken pojkvän som helst skulle ha gjort när flickvännen var rosenrasande, han drog en lugnande vitlögn.
"Nja, asså jag hade hört rykten om vad det var för fest men jag trodde det bara var rykten. Sen lovade jag Nyma och Seth att hjälpa till med städningen. Så fort vi är klara här så går jag och Nyma till ladan och hjälper Seth om han inte redan dragit hem."
Sinistra verkade lugnare, men hon såg fortfarande lite sur ut.
"Om du vill så kan vi gå ner dit nu och ta frukosten efteråt." Noel försökte se så snäll ut som möjligt, hur man nu gör det.
Hur sur Sinistra var så kunde hon inte vara sur på Noel, han hade ett sätt som fick henne att lugna ner sig på nolltid. Sen såg Noel väldigt rolig ut i sitt nyvakna, rufsiga, mörkbruna hår och med sina trötta blåa ögon. Sinistra gick med på att äta frukost först och sen gå ner till ladan.
Äntligen hade alla dragit från ladan så Seth kunde städa ifred. Han hann knappt börja innan Sinistra, Noel och Nyma var där för att hjälpa till. Nyma såg sliten och trött ut, Seth kunde slå vad om att hans syster hade fått Noel att tvinga med sig Nyma hit mot hennes vilja. Nyma brukade aldrig ta hand om städandet efter fester, men Seth var glad och uppskattade hjälpen.
Det hade inte riktigt gått som Nyma hade tänkt sig, hon hade i sitt blurriga tillstånd fått med sig fel kille hem och nu, tackvare brorsans tjej, var hon tvungen att städa när planen var att Seth skulle ta hand om allt. Aja, det var hennes fest så det kanske var rättvist att hon hjälpte till med städningen, hon hade trots allt inte hjälpt till i början sen så var ju dom fyra som städade så det skulle nog gå rätt snabbt tills hon låg i sängen igen och sov. Nyma gick för att städa vid den blåa soffan där Seth brukar sova. Det fann inga tecken på att han hade haft en vild natt. Det låg några ölburkar där men inget mer, och framför allt så låg det inte några tjejkläder där så om Nyma hade tur så träffade han ingen på festen som kunde sabba mellan henne och Seth, hon hade trots allt lite känslor för honom, men det tänkte hon aldrig erkänna för sig själv.
Noel var väldigt trött på sin syrra nu, hade hon bara tagit sitt ansvar och stannat i ladan som dom hade kommit överens om och tagit hand om Seth, så skulle han just nu ligga i sängen med Sinistra och käkat frukost på sängen och ha trevliga konversationer om den kommande Qilin-festen. Noel mumlade lite svordomar för sig själv när Nyma kom.
"Var du tvungen att lämna Seth så där? Du måste lära dig avsluta det du startat Nyma."
"Ja, han är lika gammal som mig. Han kan slänga ut folk och städa, varför ska han vara mitt ansvar?" Nyma kunde inte förstå vad som störde Noel, det här rörde inte honom eller hans dumma brud. Nyma var riktigt trött på Sinistra för att hon alltid la sig i när det gällde Seth, dom gillade knappt varandra men ändå var hon som hans hökmamma.
När ladan var färdigstädad så gick Nyma hem och la sig, Noel gick till biblioteket där han jobbade och Sinistra och Seth gick hem till Musak. Varken Sinistra eller Seth sa något på hela vägen hem, dom bara gick i tystnaden. Även dom som inte kände Sinistra och Seth kunde se att båda var riktigt sur på varandra, men var så gott som tvingade att hålla ihop.

Joel hade inget gästrum så Sean och Joel var tvungna att dela säng, men det var dom vana vid, dom hade ju sovit över hos varandra ända sen dom var 10år.
Sean hade legat vaken hela natten och tänkt på Joels framtid. Han kunde inte åka till Siljum för att tvingas bli soldat, dom skulle avrätta honom direkt för att han blev ägare till Qilin. Han kunde inte heller säga nej till Qilinen för då skulle han bli avrättad så någon annan kunde få Qilinen.
Joel vaknade av att han höll på att trilla ur sängen, som tur var så fångade Sean honom innan han rullat ut för långt. Hade Sean varit vaken länge? Sean kunde ju inte ha märkt att Joel var på väg ur sängen i sömnen.
Joel märkte att Sean tänkte på något när dom åt frukost, han var inte lika pratglad som vanligt. ”Jag har tänkt lite.” sa Sean plötsligt. ”Vi kan inte låta dig ta emot Qilinen och åka till Siljum. Du skulle dö och det är inget som jag tänker låta hända dig.”
”Det finns inget att tänka på. Jag har redan funderat ut en plan, så fort jag accepterat Qilinen så flyr jag ut till skogen och bor där. Jag går inte på mötena och håller mig gömd från resten av världen tills dom har glömt att jag existerar.” Joel var bestämd, han tänkte inte dö för en sådan löjlig sak, men då kunde han inte stanna.
”Nej, du kommer bli jagad av hela landet. Sen vet väll inte du hur man klarar sig själv ute mitt i skogen?”
”Men det finns inget annat val förutom att ta mitt straff eller fly.”
Sean kunde inte förstå varför Joel var så hopplös, han kunde inte se den självklara lösningen.
”Kolla Joel, så fort du accepterat din Qilin så packar du dina väskort och åker till Galdur. Om 6 dagar när soldaterna kommer för att hämta dig så hämtar dom inte dig, dom kommer ta mig. Jag kan låtsas vara dig och säga till dom att Qilinen dog på väg ner, det har hänt förr så det är en trovärdig lögn. Soldaterna där har ingen koll på döda och levande Qiliner så dom kommer förmodligen inte dubbel kolla min information.”
”Nej! Du får inte! Det är mitt problem och ingen annan ska drabbas av min otur.” Joel såg nästan rädd ut när han bara tänkte på det.
”Och du får inte dö! Vi går hem till mig och pratar med Sinistra och Seth så vi kan komma fram till en bra plan som kan fungera.”
Joel var tveksam men gick med på att i alla fall prata med dom andra, dom behövde ändå få veta att han inte längre kommer att vara kvar här i Musak.

Tystnaden hemma hos familjen Yrb bröts när Sean och Joel kom instormandes, Sean höll i två brev och Joel stod lite gömd bakom Sean och såg ut som att han helst av allt skulle vilja sjunka ner i jorden.
Det var fint hemma hos Sean, tyckte Joel. Det var rent och rymligt men ändå var allt nära vilket gav Joel en mysig känsla. Mattorna var fluffiga och mjuka till skillnad från dom han själv hade hemma, dom var tunna och nedtrampade med lera och smuts. Trots att Joel och Sean umgicks mycket med varandra så var inte Joel hemma hos Sean särskilt mycket, Sean hade sagt att han hellre var hemma hos Joel där det var lugnare och så han kunde hjälpa till med olika sorters sysslor.
Sinistra bröt tystnaden. "Tja, har det hänt något? Ni ser så hängiga ut."

Det var kväll och det började skymma ute då dörren till familjen Yrbs hus öppnades med en smäll.
”Sinistra, Sinistra! Gissa vad? Jag har fått ett nytt jobberbjudande som erbjuder högre lön och bättre arbetstider än biblioteket!” Noels glädje försvann snabbt när han såg sin flickväns seriösa ansikte.
”Har det hänt något?” frågade Noel och kollade runt i rummet. Hela gänget var samlat, till och med Nyma satt i ett hörn.
Efter att Noel hade fått Joels situation förklarat för sig så satte sig Noel ner i chock. Varför skulle dom göra så här?
”Och breven kom samma dag?” fråga Noel.
”Ja. Samtidigt med samma brevbud.” svarade Joel.
”Då kan det inte vara ett sammanträffande, sen att du har fått så lite tid på att dig att göra dig i ordning för både Qilinen och Siljum det är som gjort för att du ska bli avrättad på en gång.”
”Jag har en idé som kan fungera.” sa Sean
”Nej!” Joel skrek så högt att alla hoppade till, han var aldrig annars högljudd.
”Seans idé var att Joel tar Qilinen till Galdur och bor där medans Sean färgar håret och fixar linser så han kan ta Joels plats i Siljum och sedan säger till soldatchefen Hein att Qilinen dog på väg ner från berget.” sa Sinistra snabbt.
Dom bestämde sig för att gå och lägga sig så dom kunde prata vidare om Joels situation när dom blivit utvilade. Eftersom Simon Yrb, fadern i huset, var borgmästare för Musak så hade familjen gott om pengar och hade därför ett ganska stort hus med två gästrum och en gäststuga med kök och toalett, så det var inga problem att få hela gänget att sova över där.
Noel vaknade först och förberedde frukost till alla, när han kom in till rummet för att ge Sinistra frukost på sängen så var hon redan uppe och läste böcker och kollade på olika kartor.
"Vad gör du?" undrade Noel och plockade upp en bok om Musaks historia.
"Jag kollar upp olika ställen där Joel kan bo medans Sean är i Siljum. Än så länge så låter Galdur som det bästa stället, det har varit en stad till för att förse Glirbo, Siljum och Sadock med vatten som kommit upp från Ima bergen, men staden har nu varit obebodd i över hundra år och nästan bortglömd. Kolla i dom tre senaste upplagorna av historieböckerna så har Galdur bara nämnts lite kort på en mening eller så, det är minst risk att någon förbipasserande hittar Joel där och det ligger nära både Glirbo och Musak så vi kan turas om att ge honom mat och sällskap." Sinistra verkade nästan glad över att något spännande hände, hon gillade att planera och göra riskabla saker. Hon var 20 år och kunde fortfarande planera för hur hon skulle smita ut på kvällen för att träffa Noel.
Sinistra hade samlat alla delar till sin plan och satt upp dom på en plantavla så det var lätt att se och följa vad hon menar som hon sedan visade stolt upp vid frukost när alla hade vaknat.