Fångad

28/02-2016

Att vakna till larmet på morgonen är inte alltid en pina, ibland är det skönt att veta att man kommer upp. Larmet fortsätter att ringa, men armen vill inte lyda, det går inte att stänga av larmet. Det fungerar inte heller att resa sig upp för att slå av larmet med ansiktet.

Jag bara ligger här och min kropp vill inte lyda mig, ingenting fungerar. Jag vill skrika men det kommer inget ljud bara en hög utandning. När jag ligger här ser jag allt, jag hör allt och jag vill interagera men jag är fast i min grop med mina tankar och den irriterande myggan som surrar förvånansvärt högt. Äntligen kommer jag upp från sängfällan och då börjar den riktiga plågan. Ute i världen så förväntas det att jag ska göra min existens så förlustfri som möjligt, jag får leva men inte som jag kan och vill, det är bara vissa utvalda som får leva som dom vill. Det är klart att det inte går till hundra procent att leva förlustfritt alla lämnar spår efter sig, vissa mer än andra och vissa mindre. Ute i världen får man inte vara fel, ett måndagsexemplar, man ska vara som alla andra men unik på sitt sätt utan att man märks för mycket. Har du problem så är det bara att svälja annars sticker du ut som en övervuxen buske och världen kommer klippa ner dig till den nakna pinnen du är, dom skyddande blad som ska komma den här sommaren kan du bara glömma.
Nej, jag kan inte låta mig blir nerklippt. Mitt liv blir en teater där jag har huvudrollen som normal. Jag bygger upp rekvisitan med lögner som har sina rötter i mina ljusaste minnen, jag spelar min show och när dagen är slut går jag backstage, tar av mig masken, tvättar bort sminket och byter kläder. Ingen kommer någonsin få veta vem jag är.