Mörkret

19/9-2019

Det är en varm och mysig kväll, allt är mörkt och då är jag som tryggast. Jag kan inte se någon och ingen kan se mig. Promenader i mörkret är som terapi, mörkret och tystnaden dämpar intrycken på ett behagligt sätt och jag kommer i kontakt med mina tankar och känslor. Allt är tryggt.

En figur visar sig under gatlyktan och min puls stiger så snabbt att det blir svårt att andas, men figuren står helt stilla under ljuset och lugnar mig en aning.

a)      Vänd om och gå hem

b)      Gå förbi figuren och fortsätt promenaden i mörkret

c)      Gå fram och hälsa på figuren

a)
Jag vänder mig om och går hem. Där hemma är det varmt och skönt så jag somnar så fort huvudet landar på kudden. Dagen därpå går som vanligt och när jag kommer hem efter dagens stress sätter jag på nyheterna, som vanligt har det begåtts lite rån och jag får reda på hur det ser ut i världen. Denna nyhetssändning var lite annorlunda, någon hade hittats död mitt på gatan där det ofta går folk men det fanns inget vittne.

Någon vecka senare kom det fram att den döda människan hade begått självmord, men fortfarande inget vittne och ingen som kände igen henne. För att hedra den okända människan så ställdes det ut ljus och blommor. När bilderna på platsen nådde nyheterna så insåg jag att det måste ha varit figuren jag såg.

Efter några månader hade hon identifierats, hon var en kvinna som bodde själv i utkanten av staden och var övertygad om att ingen tyckte om henne, men lite då och då gick hon ut på stan för att hälsa och bli sedd. Flera gånger hade hennes familj försökt få henne att bo på ett hem där hon kunde få ordentligt med hjälp men hon flydde alltid hem till sig redan under första dygnet.

b)
Jag går förbi figuren utan att ens titta på den direkt, men jag såg till att hela tiden hålla koll på den i ögonvrån så jag kunde reagera i tid om något skulle hända.

50 steg till figuren, pulsen börjar stiga igen.

20 steg kvar, balansen sviker mig och mina ögon börjar skaka av nervositet.

10 steg kvar, jag misslyckas med mina försök att se lugn och normal ut.

9… 8… 7… 6… 5 andas… 4 fortsätt andas… 3… 2 tänk om figuren är en mördare… 1…

Jag är förbi, paniken är borta och lugnet slår mig så hårt att mina ben känns som gelé men jag fortsätter gå tills jag är på ett behagligt avstånd från figuren och sätter mig ner. När jag tittar bort mot figuren så ligger den på marken.

Jag fortsätter promenaden som vanligt, men med en känsla av att vara övervakad, jag tittar bak över axeln och ser ingenting. Känslan av att vara förföljd fortsätter resten av promenaden men varje gång jag titta bakom mig så finns inget där. Jag försöker övertala mig själv om att ingen är där, men min puls fortsätter att stiga.

Äntligen hemma, när jag ska låsa upp dörren så skakar jag så kraftigt att jag tappar nycklarna, jag slänger en blick bakom mig och ingen är där. Jag plockar upp nycklarna, skyndar mig in, låser dörren och pustar ut.

Jag är så svettig att jag måste ta en dusch, men paniken gör så att jag inte kan blunda ens när schampot rinner ner mot ögat.

Efter duschen kryper känslan av att vara övervakad igen så jag tittar ut genom persiennerna och där står figuren, men försvinner efter en blinkning. Det ringer på dörren och när jag tittar ut är det ingen där. VÄNTA! Bakom busken, där står figuren igen och den här gången försvinner den inte.

c)
Jag går fram till figuren för att hälsa, men inget händer. Jag känner en skarp smärta i sidan och när jag tittar ner så sitter en kniv fast i sidan. Det känns varmt vid såret, men resten av kroppen känns kall. Figuren tittar ner på mig innan den drar ut kniven och lämnar mig för att dö.