Invasion

13/11-2016

Det var en måndag eftermiddag som det kom, ett meddelande om jordens övertagande.

Hans hade precis kommit hem efter en stressig dag på jobbet, han jobbade visserligen som vaktmästare på ett museum men det räckte för att han skulle känna sig mätt på spänning. Som vanligt när han kom hem så fixade han mat, tog av sig byxorna och satte igång tvn för att se på sitt favoritprogram innan han kröp ner till sängs. Denna kväll var inte som andra, hans program avbröts för ett akut nyhetsinlägg, Hans brydde sig inte så mycket om det han var mest irriterad över att missa sitt program så han stängde av tvn och gick och la sig. 

Nästa dag på jobbet så hörde han hur besökarna pratade om hur jorden skulle bli slavar åt utomjordingar, i början avfärdade han snacket som tvskvaller men när halva dagen hade gått och alla besökare hade pratat om denna invasion så började han bli nyfiken. 

Nu är Hans inte den mest tekniska människan som finns, han läser fortfarande papperstidningar så att söka upp information på mobilen var inte ett alternativ. Så fort Hans hade rast så gick han till en butik för att hitta en tidning, i butiken så fanns det många tidningar och alla hade rubriken "INVASION". Hans blev så rädd att han gick till närmsta verktygsaffär för att köpa på sig vapen och material för att göra om sitt hem till ett fort. Månaderna gick men inget hände och Hans börja undra om han överdrivit lite, han satte på radion för att lyssna på nyheterna. Radion var ständigt igång i veckor innan nyheten kom, utomjordningarna skulle komma om 3.. 2.. 1..

Hans fick återigen panik och sprang till närmsta fönster för att se dessa hemska, fula och dräggliga monstrerna. När rymdskeppen väl hade landat så öppnades en dörr och ut flög det massor med små söta bollar av sött! Hans var så förvirrad, vart är monstrerna som skulle göra alla människor till slavar? På radion hörde han hur dom firade utomjordningarnas ankomst. Vad var detta? Fullt beväpnad gick Hans utanför dörren för att fråga sin granne vad som händer.
"Hans, dom har inte pratat om något annat på tvn! Detta är utomjordingarna som ska ta över miljöfrågorna och hjälpa oss att göra jorden frisk igen." sa grannen.
"Men jag hörde hur några besökare på museet sa att vi skulle bli deras slavar!" utbrast Hans.
"Många menar att vi kommer bli slavar för dom nya reglerna som ska rädda vår planet som utomjordingarna sätter åt oss." förklarade grannen. "Herre gud Hans, läser du inte nyheterna?"
Hans visste inte vad han skulle tro, hans granne kunde ha blivit hjärntvättad, men dom små söta bollarna av sött kunde ju inte vara onda. Eller? 

Plötsligt fylldes Hans av värme och trygghet, han släppte alla sina verktygsvapen och gick till jobbet med ett leende på läpparna. På museet så möttes han av många besökare, alla med ett leende på läpparna och alla med en söt boll av sött på axeln.

10 Steg

13/11-2016

10 steg kvar till mållinjen
9 rapporter kvar att läsa
8 muggar att diska
7 växter att vattna
6 ägg i kylen
5 påbörjade spel
4 korgar tvätt
3 jobb
2 hobbys
1 barn
0 hjärtslag kvar

Monster

26/3-2016

Ulla är inte ett vanligt monster, hon är rosa till skillnad från resten av alla monster som är mörkbruna. Hade hon varit en annan varelse så skulle hon ha blivit mobbad för att hon var så annorlunda, men monster är väldigt vänliga varelser och dom är nyfikna på allt udda. Det finns en anledning till varför monster inte är rosa utan bruna, dom bor i skogen och behöver gömma sig för att inte bli jagade av varelser som är rädda för udda saker och sånt man inte förstår sig på.
En dag när Ulla var ute och plockade blåbär till sin blåbärspaj så hörde hon något som hon aldrig hört förr. Ulla lyssnade noga och hörde svaga små röster, hon blev mycket nyfiken och närmade sig rösterna. Ulla gömde sig i en buske och väntade på att rösterna skulle komma förbi och det gjorde dom. Till Ullas skräck såg hon att det var jägare som letade efter allt udda som dom kunde förgöra. Ulla hade lärt sig att om man inte rör på sig så är det svårare för jägarna att hitta en, men det gäller bara dom bruna monsterna, Ulla är rosa och jägarna hittade henne på nolltid. Ulla skrek som hon aldrig gjort förr, hennes fötter och armar var hopbundna för att göra hennes flyktmöjligheter så små som möjligt.
Det blev mörkt och jägarna bestämde sig för att sova en natt i skogen innan dom kunde ta Ulla till monsterförgöraren, det dom inte hade räknat med var att Ulla grät och hon grät högljutt. För att kunna sova så satte jägarna in öronproppar på sig och band för Ullas mun. Mitt i natten hörde Ulla prasslet och hon kände igen prasslet, det var dom andra monsterna! Dom hade hört Ulla skrika och följt efter jägarna till campingplatsen för att sedan vänta på ett bra tillfälle då dom kunde rädda henne så riskfritt som möjligt. Den ena jägaren vaknade till och såg räddningsförsöket, han väckte sin partner och slängde sig mot sitt vapen.

Jag flyger

16/3-2016


Där sitter han igen. Varje dag sitter han hopkurad i hörnet och ingen går fram, ingen säger något, han är osynlig. Han gör ingen insatts för att förändra sin situation i hörnet så varför skulle någon annan vilja göra det? Han har ju satt sig i hörnet själv, det finns ingen som tvingar honom att stanna där och det finns inga kedjor som håller honom fast. Varför ser han så ledsen ut?
Han smälter ihop med omgivningen och blir totalt bortglömd, ingen tittat längre åt hans håll, ingen registrerar hans närvaro.
Plötsligt reser han sig upp och går, eller han svävar mer som ett spöke. Han är fortfarande osynlig, ingen lägger märke till att dom går in i honom eller han står och stirrar.
Han är tillbaka i sitt hörn. Han rör inte på sig och han ser inte ledsen ut heller. Hans ögon är tomma som om ingen vore där, som om han vore död på insidan men det är ingen som märker det heller.
Någon går fram till honom, pratar med honom och hjälper honom upp. Hela hans ansikte lyser upp och han fäller ut vingarna och flyger upp i himlen. När han väl kommer ner igen så ler han och pratar, han är en i gänget men hans ögon är fortfarande tomma och han är fortfarande död på insidan.

Fångad

28/02-2016

Att vakna till larmet på morgonen är inte alltid en pina, ibland är det skönt att veta att man kommer upp. Larmet fortsätter att ringa, men armen vill inte lyda, det går inte att stänga av larmet. Det fungerar inte heller att resa sig upp för att slå av larmet med ansiktet.

Jag bara ligger här och min kropp vill inte lyda mig, ingenting fungerar. Jag vill skrika men det kommer inget ljud bara en hög utandning. När jag ligger här ser jag allt, jag hör allt och jag vill interagera men jag är fast i min grop med mina tankar och den irriterande myggan som surrar förvånansvärt högt. Äntligen kommer jag upp från sängfällan och då börjar den riktiga plågan. Ute i världen så förväntas det att jag ska göra min existens så förlustfri som möjligt, jag får leva men inte som jag kan och vill, det är bara vissa utvalda som får leva som dom vill. Det är klart att det inte går till hundra procent att leva förlustfritt alla lämnar spår efter sig, vissa mer än andra och vissa mindre. Ute i världen får man inte vara fel, ett måndagsexemplar, man ska vara som alla andra men unik på sitt sätt utan att man märks för mycket. Har du problem så är det bara att svälja annars sticker du ut som en övervuxen buske och världen kommer klippa ner dig till den nakna pinnen du är, dom skyddande blad som ska komma den här sommaren kan du bara glömma.
Nej, jag kan inte låta mig blir nerklippt. Mitt liv blir en teater där jag har huvudrollen som normal. Jag bygger upp rekvisitan med lögner som har sina rötter i mina ljusaste minnen, jag spelar min show och när dagen är slut går jag backstage, tar av mig masken, tvättar bort sminket och byter kläder. Ingen kommer någonsin få veta vem jag är.